Om Paul och Sarianna!

Det doftar våt hund och vi sitter på Sariannas innergård sommaren 2008 när jag får höra om det här projektet första gången. Ni ler och säger kippis. En decemberkväll med lösrastaflätor i håret beslutas att jag kan skissa fram en presentation.

Elementen, era väsen, utgångspunkter, är olika. Det var kanske därför leran drogs till långhalmen under det tidiga nittiotalet på Högskolan för Fotografi i Göteborg. Sarianna utvecklar ständigt sina fotografiska uttryck, medan Paul går mot måleriets tidvis långsamma framställning. Vem av er som gjort och bestämt vad i denna utställning framkommer säkert. Vi kommer också att se annat. En del av besluten, innan, bakom, har nog dragits fram med olika trådar av er bägge två.

Det är på finska sett onödigt att skriva för mycket om kärlek i den här presentationen. Men den finns där. Jo, i konstnärsform. Jo. Inget annat. Vi andra tittar på. Jo, jo. Nog är det så. Över er finns det något finskhårt och svensksnällt. Blir någon för snäll manar den andra tillbaka. Inga mjuka hallonbåtar. Det är bara hårt ibland. Livet alltså. Ni gör konstnärskärlek på den svarta asfalten, på vidderna, i skogsbrynet. Högland, lågland. Mellan penseldrag och slutarsekunder. I staden. Ur myllan. I sättet ni samtalar och ser.

Ni rör vid oss andra, vi som befinner oss i periferin. Ibland kommer vi nära, men bara ibland - nära denna obegripliga tvåsamhet.

Sarianna passar på något vis i en fåtölj av Le Corbusier och Paul med spade. Både punk och finsk tango. Fortfarande hellre vodka än vin. Delad sorg och dubbel glädje. Er konstnärsfamilj faller inte sönder. Den lever. Vi i periferin förundras.

Nu hänger ni ut med den nakenhet det kräver och i det ögonblicket är ni inte nakna längre. Jag tycker det är bra att ni äntligen går till utställning med er ler- och långhalmshistoria.

Ibland är lyckan en fet katt, ibland en konstnärsvänskap som inte äventyrar varandra.

Puss

från en vän och syster

About Paul and Sarianna!

I first hear about the project in 2008 sitting in Sarianna’s yard with the smell of wet dog in our noses. You smile and say kippis. A December evening with rasta braids in the hair, it is decided that I will draft a presentation.

The elements, your very beings, where you started your lives are different. Maybe that is what brought you together, as thick as thieves, in the early 1990s at The School of Photography in Göteborg. Sarianna constantly progressing her photographic expressions, while Paul, at times, is moving towards the slower esthetic of painting. Who of you made or decided what is to be exhibited will surely become clear. Some of the decisions in the past have probably drifted out as different threads from both of you, now sometimes woven together.

In the Finnish way of life, to write about love in this presentation is uncalled for. Even so, it is there in its artistic shape. We are watching. That is what it is, isn’t it? Around you there is something Finnish hard and Swedish soft. If one of you becomes too sweet, the other will urge you back. No, soft marshmallows. It is hard sometimes. Life that is.You make artistic love on the black asphalt, on the open plains, in the edge of the woods. Highland, lowland. Between touches of the brush and the shutter speed. In the city. Out of earth. In the way you exchange thoughts and perceive what is or isn’t.

You touch us, we who are in the periphery. At times we are close, but only sometimes – close to this unfathomable togetherness.

Sarianna belongs in a Le Corbusier easy-chair and Paul with a shovel. Both Punk Rock and Finnish Tango. Rather vodka than wine. Shared sorrow and double joy. Your artistic family is not falling apart. It is alive. We the others are full of marvel.

Now you will be exposing the nakedness it takes. And in that very moment you are no longer naked. Finally, you are about to exhibit your story, you two as thick as thieves.

Sometimes happiness is a sleepy cat, sometimes it is artistic friendship without compromise.


Xox

From a friend and a sister